Ämbete, vigning och prästadöme
Vigning, prästämbete, holy orders, sakramental ordination, ämbetets giltighet, celibat när frågan rör ämbetet. I vardagen märks ämnet när en regel eller lära påverkar bön, gudstjänst, familj, lydnad eller gemenskap med andra kristna.
Vad området handlar om
Det här ämnet samlar 51 poster. De visar hur området påverkar tro, samvete, kyrklig tillhörighet och praktiska beslut, inte bara hur en lärosats formuleras.
Vanliga lärotyper här är Rent disciplinära normer (28), Autentisk men icke-definitiv lära (13), Doktrinära dekret / fördömda meningar (4), Dogmer (3), Definitiv lära (2). Vanliga problemkopplingar är Ämbete och apostolisk succession (34), Kyrkorätt, disciplin och sanktioner (14), Lärobundenhet och religiös lydnad (2), Eukaristi och nattvardsgemenskap (1). Det ger en snabb bild av vilka frågor som återkommer i just denna ämneskategori.
Exempel
Här nedan ges några exempel på trossatser som kan vara svåra för andra kristna att acceptera. En mer fullständig lista över problematiska trossatser finns på sidan Start.
Vigningens sakrament är ett sant sakrament
Kort beskrivning: Vigningen är ett sakrament.
Konsekvens: Detta blir bindande katolsk tro: vigningen är ett sakrament. I katolsk ordning knyts giltigt ämbete, eukaristi, avlösning och apostolisk succession till sakramental vigning. NT visar äldste, tillsynsmän, handpåläggning och tjänster, men 1 Pet 2:4–10 betonar också hela Guds folks prästerliga kallelse och Ef 4:11–16 mångfalden av gåvor för kroppens uppbyggelse. I praktiken blir protestantiska pastorer och nattvardsfiranden problematiska ur katolsk giltighetssyn, även där evangeliet predikas och gemenskapen bär frukt. Många protestanter invänder mot att ämbetet riskerar att ontologiseras och skiljas från församlingens kallelse, nådegåvor och evangeliets frukt. Det leder till att kyrklig tjänst bedöms genom succession och sakramental giltighet snarare än primärt genom ordets förkunnelse. Här märks också reformationstidens konflikt: Trient drar en katolsk gräns mot protestantiska läsningar av Skriften.
Källa: Trient, session XXIII, kanon 3; KKK 1536, 1538 och 1554
Kyrkan har ingen myndighet att ge prästvigning åt kvinnor
Kort beskrivning: 1998 års kommentar placerar läran här, men senare Vatikantexter säger också att den tillhör depositum fidei.
Konsekvens: Detta är fast katolsk lära: 1998 års kommentar placerar läran här, men senare Vatikantexter säger också att den tillhör depositum fidei. Katolskt motiveras detta med Kristi val av apostlar, kyrkans tradition och prästens representativa roll. NT visar samtidigt kvinnor som viktiga evangeliets medarbetare, exempelvis Rom 16, och Gal 3:28 betonar enheten i Kristus; däremot finns ingen entydig NT-lära om senare sakramental prästvigning. I praktiken kan kvinnors kallelse och gåvor erkännas brett men ändå spärras från prästämbetet, predikoauktoritet i mässan och eukaristiskt ledarskap. Protestantiska samfund som ordinerar kvinnor uppfattar ofta detta som att evangeliets gåvor och församlingens prövning begränsas av en traditionsbunden ämbetssymbolik. Konsekvensen blir en djup ekumenisk och pastoral skiljelinje, inte bara en fråga om kyrklig ordningsregel.
Källa: Ordinatio sacerdotalis 4; CDF Responsum ad dubium 1995; Ladaria-noten 2018
Det allmänna prästadömet och det ministeriella skiljer sig väsentligt, inte bara gradvis
Kort beskrivning: Stark sats om skillnaden mellan döptas prästadöme och ordinationens ämbete.
Konsekvens: Detta är officiell katolsk undervisning, även om det inte alltid är en dogm: stark sats om skillnaden mellan döptas prästadöme och ordinationens ämbete. I praktiken får vigning, biskoplig succession och sakramental behörighet avgörande betydelse för eukaristi, absolution och kyrkligt ledarskap. 1 Pet 2:4–10 och Upp 1:6 ger starkt språk om hela Guds folks prästadöme, medan Hebr 7–10 betonar Kristi unika prästämbete. Katolsk lära menar att det särskilda ämbetet tjänar det allmänna prästadömet; protestantisk invändning är att skillnaden görs ontologisk och sakramental på ett sätt NT inte systematiserar. Historiskt utvecklas särskilda ämbeten tidigt, men den senare prästerliga sakramentaliteten är mer preciserad än NT:s språk om äldste och tillsyningsmän. Därmed får ämbetsfrågan konsekvenser för nattvard, bikt och erkännandet av andra samfunds pastorer.
Källa: Lumen Gentium 10
Prästerna deltar i Kristus som lärare, präst och kung
Kort beskrivning: Prästämbetet förstås i starkt kristologiska termer.
Konsekvens: Detta är officiell katolsk undervisning, även om det inte alltid är en dogm: prästämbetet förstås i starkt kristologiska termer. I praktiken blir predikan, eukaristi, absolution och kyrklig styrning beroende av giltig ordination och biskoplig gemenskap. 1 Pet 2:4–10 betonar alla troendes prästadöme, och Hebr 7–10 betonar att Kristi prästämbete är unikt och fullbordat. Katolsk lära ser prästen som deltagande tjänare, inte konkurrent till Kristus; protestantisk invändning är att ämbetet ändå får en sakramental nödvändighet som NT inte uttrycker med samma precision. Historiskt finns äldste och tillsyningsmän tidigt, men det senare sacerdotala prästspråket är en utvecklad struktur. Därmed påverkas också erkännandet av protestantisk predikan, nattvard och pastoral tjänst.
Källa: Presbyterorum Ordinis 2
Av gudomlig institution finns bland de kristtrogna heliga ämbetsbärare, medan de övriga kallas lekmän
Kort beskrivning: Grundskillnad mellan kleriker och lekmän.
Konsekvens: Detta gör lydnad och kyrkogemenskap konkret: grundskillnad mellan kleriker och lekmän. I praktiken avgränsas sakramental befogenhet, undervisningsansvar och kyrklig styrning till vigda ämbetsbärare på ett sätt som påverkar hela församlingslivet. 1 Pet 2:4–10 talar om hela Guds folk som prästerligt, medan Ef 4:11–12 och Pastoralbreven visar särskilda tjänster och ledarroller. Protestantisk invändning är att NT:s tjänstestruktur inte ger en ontologisk klerikal klass med exklusiv sakramental makt. Katolsk lära menar att ämbetet tjänar de döpta; protestanter fruktar att allmänna prästadömet praktiskt försvagas. Historiskt finns tidiga ämbeten, men den kyrkorättsliga uppdelningen kleriker/lekmän är mer utvecklad än NT:s lokala församlingsspråk. Det gör distinktionen pastoral och juridisk samtidigt: den formar både identitet och praktisk behörighet.
Källa: CIC can. 207 §1